Syrebristen i de svenska haven

För de som vistas och färdas i de svenska havsområdena finns det naturligtvis en välgrundad oro för tillståndet för havsmiljön. Särskilt om man på nära håll tvingats bevittna den algblomning som numer är praktiskt taget årligt återkommande, och som aldrig kunde observeras för några decennier sedan. Naturvårdsverket och Havsmiljöinstitutet presenterade 2009 rapporten ”Havet: Om miljötillstånd i svenska havsområden”.

Gotlands ostkust i slutet av 1980-talet, svart-vitt foto.Inledningsvis finns en pedagogisk och bra sammanfattning för tillståndet i de svenska haven. T.ex. kan man för Norra egentliga Östersjön läsa att stora saltvatteninbrott som behövs för att syresätta de områden där det är riktigt djupt, inträffar allt mer sällan. Vilket i sin tur skapar syrebrist. Koppling till Öresundsbron?

Någon sådan koppling görs inte. Däremot konstateras det på följande sidor att utbredningen av syrefattiga områden i Egentliga Östersjön är omfattande och att dessa växte snabbt till det dubbla vid millennieskiftet och har legat kvar på den nivån sedan dess. Öresundsbron invigdes 1 juli år 2000.

Syrebristen
Två faktorer styr syrehalten i bottenvattnet: Tillförsel av syrerikt vatten och förbrukning av syre via organismers andning. Att övergödning skulle vara främsta orsaken till syrebristen avfärdas. Däremot konstateras att inflödet av syrgasrikt havsvatten från Västerhavet har uteblivit under senare år. Och att det salta Nordsjövattnet och det bräckta Östersjövattnet inte blandar sig så lätt på grund av densitetsskillnaden.

Det som talar emot att Öresundsbron skulle hindra så kallade ”saltvatteninbrott” till Östersjön är att frekvensen av dessa har minskat de senaste 30 åren. Det som krävs för sådana är att vatten från Kattegatt trängs in i samband med stormar under hösten och vintern.

Ytterligare en faktor som påverkar salthalten är nederbörden. Rikligare nederbörd än normalt och salthalten sjunker. Fast störst orsak verkar ändå vindförhållandena ha:

”För att det ska bli ett rejält saltvatteninbrott till Östersjön krävs först östliga vindar i några veckor under höst eller vinter. Därefter måste det blåsa kraftig västlig vind i minst en vecka, men helst längre. Numera är sådana inflöden mycket ovanliga.” (s. 21).

Ändrade vindförhållande till följd av globala klimatförändringar? Eller slumpmässiga förändringar? Fältet är öppet för spekulationer. Men i rapporten finns det åtminstone ett resonemang kring fuktigare klimat och större avrinning, ökad sötvattentillförsel och lägre salthalt i Östersjön.

Vad innebär då syrebrist i havet?

”Syrebrist, hypoxi, uppstår när syrehalterna understiger 2 milligram per liter vatten. Djuren flyr eller dör, och de biogeokemiska kretsloppen förändras. Bundet fosfor frigörs, och tillförs så småningom ytvattnet. Detta förstärker övergödningen och gynnar tillväxten av kvävefixerande cyanobakterier. De faller sedan ner till bottnarna för att brytas ned i syretärande processer, och en ond cirkel är sluten. När syret helt tar slut uppstår anoxiska, helt syrefria, förhållanden. Då bildas svavelväte vilket är direkt giftigt för de flesta levande organismer och sedimenten färgas svarta genom utfällning av järnsulfid.” (s. 25).

Historiskt sett har man kunnat konstatera att det under de senaste 8 000 åren förekommit perioder med både syrebrist och väl syresatta förhållanden i Egentliga Östersjön. De geologiska arkiven visar att innanhavet har områden som är naturligt exponerade för syrebrist.

Men även jordbruket kan vara en utlösande faktor för ett känsligt ekosystem. Till exempel har man kunnat konstatera att syrebristen i Östersjön bröts under medeltiden i samband med digerdöden. Hela byar tömdes på sin befolkning och jordbruk övergavs. I kombination med ett kallare klimat ledde det till att bottnarna kunde syresättas, ett tillstånd som varade fram till slutet av 1800-talet och den industriella revolutionen.