Tack Christian

Först nu får jag reda på att Christian Falk nyligen lämnat oss. Nej, jag har inte lyssnat på hans sommarprogram än. Men jag har ett skönt minne av honom från Stockholm, närmare bestämt en källarbar på Malmskillnadsgatan i samma hus som jag bodde en tid.

Vi var några kompisar som strandade i den tomma barlokalen en tidig vardagskväll. Varför vi hamnade just där vet jag inte, jag hade aldrig varit där tidigare och inte senare heller. Planen för kvällen var från början att lyssna på någon uppläsning av Stig Larsson på Kulturhuset. Men på väg upp i rulltrappan – vi var lite sena förstås – hörde vi något som vi mest tyckte lät som sofistikerade golfapplåder. Just det, kulturetablissemang så det stänkte om det. Det var så avskräckande att vi vände i trappen och drog vidare.

Så hamnade vi på den där baren. Möjligen hade vi passerat min extremt lilla hyreslägenhet för några uppmuntrande glas på vägen. När vi satt där i källaren utan några mer bestämda planer för kvällen började några killar rodda ljudutrustning. En av dem klättrade farligt högt upp på väggen. Vi fattade ingenting utan tyckte det hela var ganska komiskt. I själva verket skulle det visa sig vara ett utslag av hög ambitionsnivå, alltså att man ville åstadkomma riktigt bra ljud. Vilket fick sin förklaring…

Vi tog några glas till, ett DJ-bås hade nu kommit på plats, ljudteknikerena verkade vara klara, lokalen fylldes i ganska snabb takt med folk. Japp, det var såklart upptakten på en av de där okända klubbkvällarna i city som det är så svårt att hitta till om man inte känner rätt personer. Det dröjde inte länge innan musiken hade kommit igång, och inte heller länge innan dansen kom igång på ett fullsatt golv. Jag kände inte igen DJ-en men vilken musik han spelade – jeeezus! Var antagligen det tillfället som på allvar fick mig att börja knarka house på allvar.

Kanske kände jag till slut igen honom, eller så var jag tvungen att fråga någon: Visst, Christian Falk såklart. Stämningen i vårt sällskap var på topp – från något som såg ut att bli en rättt misslyckad kväll till en tillställning som inte kan ha varit annat än en gest från en god gud. The DJ saved my life, önskar att jag kunde gjort detsamma för honom. Han gjorde den kvällen till det jag förknippar storstad och musik med när det är som bäst, oförutsägbarhet och kvalitet i världsklass utan stora choser.

Det känns som en evighet sedan jag såg bilden på Christian för första gången på konvolutet till Imperiets ”Blå himlen blues”.  Steget vidare till Quel Bordel var väl rätt långt, dags att plocka upp den från kolla upp-listan.