Charles Bronson – ett stycke brittisk marknadsföring

Levnadsödet Michael Peterson, också känd som ”Charles Bronson”, kanske är intressant. En man som levt större delen av sitt liv, över 30 år, i drygt 120 olika brittiska fängelser. Ständigt inspärrad, långa perioder i isoleringscell. Hans brott: extremt våldsam mot alla människor i sin närhet. Hans affärsidé: extremt våldsam mot alla människor i sin närhet.

Som person framstår han inte som särskilt intressant i filmen regisserad av Nicolas Winding Refn. Ja, samme dansk som stod bakom Pusher-filmerna. Inga djuplodande, psykologiska tillbakablickar på barndomen som skulle kunna förklara varför han slår in på karriären som Englands mest våldsamma intern. Vägen fram till första fängelsestraffet beskrivs minst sagt summariskt. Inte heller ens någon antydan till hur han kommer på att han helst av allt vill tillbringa sitt liv i fängelse. Faktiskt rätt skönt att slippa den typen av utläggningar.

Logiken är rätt enkel: Det enda den här mannen kan och vet är att ge utlopp för sin vrede mot de människor som finns närmast honom, det vill säga i första hand fängelsepersonal och i  viss utsträckning medfångar. Har han någonsin fått chansen att lära sig något annat? Vad händer med någon som är ständigt inspärrad, oftast i isolering? Möjligheterna till personlig utveckling är begränsade.

Plötsligt framstår den svenska kriminalvården som något rätt sympatiskt. Där: förvaring av en människa på obestämd tid för att han utgör ett hot motbronson_200 sina medmänniskor. Till priset av att den människan antagligen förtvinar och slutar som mer påminner om ett djur. Här: åtminstone, i bästa fall, en ambition att ge någon en ny chans att spåra in på en ny väg och vara till gagn för sig själv och andra. Betyder det att jag om jag vore brottsoffer, skulle kunna vara storsint nog och se en brottsling släppas på fri fot inom några år? Antagligen inte. Men ett samhälle till för människor vill något mer än hämnd och förvaring.

Filmen ”Bronson” är en rätt slarvigt ihopsatt historia. Fotot är godkänt men lämnar inga djupare spår. Liksom skådespelarinsatserna. Musikvalet känns inte helt rätt i sammanhanget, lite påklistrat: New Orders ”Your Silent Face” och ”Digital Versicolor” med Glass Candy hade fungerat i vilken film som helst.

Samtidigt gillar jag den där grunda, rättframma och osentimentala berättartekniken som återkommer i europeiska filmer från vår tid. En man/djur, instängd i en bur som följer det extrema våldets logik. Besläktad med A Clockwork Orange som inte heller vill något annat än förmedla att ”ultraviolence” är möjligt mellan människor (motsägelsefullt estetiserande och till synes civiliserat).  Eller ”Closer” om en ung man som finner sin väg till berömmelse i bandet ”Joy Division”, kanske så småningom till priset av självmord. Varför blir det så? Obegripligt, inga svar.

I själva verket är ”Bronson” ett typexempel på filmer som framhäver de sjaskiga baksidorna av Det stora England. Förnedrande och sorgligt. Det började med Spinning Jenny. Eller möjligen Adam Smith. Ska britterna aldrig lyckas häva sig upp ur sitt träsk?

Vad mer? Kanske:
Visiting time: Charles Bronson invites us into his cell (The Independent)
New Order – Your Silent Face
Glass Candy – Digital Versicolor