No Country For Old Men – Döden kommer på besök

Visst kändes det som ett nytt, fräscht grepp när Quention Tarantino, bröderna Cohen och i viss mån Martin Scorsese och David Lynch kom med sina första ultra violence-filmer på nittiotalet: extremt hårdhudade män, och i några fall kvinnor, med stor macho-potential, loosers som är på väg att tappa greppet, död och splatter i skruvade scener med humoristiska undertoner. Men vi var nog flera som i efterhand kände ett behov att fråga någon i närheten om de också tyckte att det trots allt inte kändes helt ok att skratta åt att en man maldes ner i en flistugg tills bara benet stack upp ur matarröret.

Snyggt gjorda var filmerna också. Det var ingen tillfällighet att John Travolta passade som handen i handsken för rollen i Pulp Fiction. Scener som får ytterligare lyster med hjälp av väl vald musik. Underhållande stories. Filmer i direkt nedstigande led från den franska nya vågen med Jean-Luc Godard i spetsen på 1960-talet. Så vad mer kan man begära? Jag vill inte heller ha några klämkäcka filosofiska budskap skrivna på min näsa när jag ser film, då greppar jag hellre något skriftligt verk av en välrenommerad filosof.

Filmens huvudingredienser är ju också berättelse, rörelse, bildkomposition, ljud, skådespeleri. Ett väl utfört hantverk av tre av de fem parametrarna är tillräckligt för att skapa en bra film. Är samtliga fem bra eller mycket bra genomförda, kan man ta på sig svarta filmvetarbaskern och säga något pretentiöst om filmkonst. Det har bara funnits ett fåtal regissörer med tillhörande filmteam som gått iland med det: Orson Welles, Andrej Tarkovskij, Frederico Fellini, Ingemar Bergman, Luis Buñuel… och möjligen någon mer.

Joel och Ethan Cohens film Fargo började så lugnt och fint med en gravid kvinna tillika polis som åskådaren får lära känna på ett nära nog socialrealistiskt och jordnära sett. Snart tvinnas de olika rollinnehavarnas historietrådar samman och det hela utvecklas till en minst sagt skruvad berättelse med ond, bråd död ständigt närvarande.  Det kändes realistiskt och att det mycket väl skulle kunna hända i pengarnas och våldets USA.

Även ”No Country For Old Men” innehåller huvudingredienserna som kännetecknar genren. Det är skickligt berättat och på typiskt Cohen-manér är man som åskådare osäker på vem som egentligen är huvudperson. Finns det någon hjälte som kommer överleva det onda och som man kan hålla i handen? Nej.

Svartklädde Javier Bardem i tidstypisk 70-talsfrisyr à la James Brown är nog den egentliga huvudpersonen som också drar det längsta strået. För det att han är Döden. Som kommer på besök till var och en som råkar hamna i hans väg enligt ett utritat och logiskt mönster. Och finns det ingen synbar anledning till hans besök och utdelande av sin yttersta stöt så är det slumpen som får avgöra. Man skulle kunna säga att han är lika kallt likgiltig och sociopatisk som Gud i Gamla Testamentet. Hans uppdrag går inte att urskilja tydligt.

Det är återigen skickligt och snyggt genomfört med bitvis fantastiska skådespelarprestationer. ”No Country For Old Men” placerar sig dessutom i den smala kategorin av filmer med behaglig rytm och ett flöde som andas, mitt i allt det obehagliga. Samtidigt lika meningslös och avsaknad på moralisk eller överhuvudtaget någon slags medmänsklig uppbyggelse, som en trafikolycka med dödlig utgång på en riksväg som borde byggts om till något mer trafiksäkert för länge sedan. Möjligen med den skillnaden att du som åskådare får möjlighet att på nära håll och ur ett estetiserande perspektiv ta del av händelseförloppen. Visst, sånt är livet och det är en bra och sevärd film. Men det gör mig lite ledsen att den inte bidrag med något slags hopp och försoning. Vi människor behöver det.