Sympatiskt avskalat om att vilja välja

Jag kände en gång en man som söp bort sitt liv. Eller som föll offer för sitt alkoholberoende. Hans chef gav honom ultimatum att lägga av eller bli av med jobbet. Hans mentor sa att ”det kommer nog inte gå bra, han verkar inte vilja”. Det gjorde han inte heller.

Han brände sin sista chans. Frun skiljde sig, han blev av med jobbet och inom ett år var han död. En sympatisk man som väl hade haft sin tid någon gång under sena 70-/tidiga 80-talet. Tragiskt och tyvärr alltför vanligt. Sista gången jag träffade honom frågade jag hur han hade det. Han svarade: ”bra, det är bara bra” men blicken sa förstås något helt annat. Själv var jag inte tillräckligt stark för att sträcka ut handen och fråga hur jag kunde hjälpa. Antagligen hade det inte gjort någon skillnad, mer än möjligen det att han hade sett att det fanns åtminstone ytterligare en människa som brydde sig.

Redan titeln ”The Wrestler” antyder att filmen handlar om ett proffs inom wrestling. Under förtexterna visas bilder, tidnings- och affischklipp från en karriär till ljudspåret av en mansröst som kommenterar en förmodad wrestling-match. När Mickey Rourke gör sin entré, under lång tid vänd bort från kameran eller med ansiktet dolt bakom den långa, blonderade 80-talsfrillan, begriper man såklart med en gång att det här är ”The Wrestler”. Det tar inte heller lång tid att inse att vilken story som än kommer utspelas, så är prognosen för honom inte särskilt god.

Långsamt vänds huvudrollen Randys ansikte, eller ”Ram the Jam”, mot oss och vi får lära känna personen bakom den rätt avdankade wrestlaren som hade sin storhetstid på 1980-talet. Historien har berättats förut: berömd, nästan bortglömd skådis/musiker/artist som får en ny chans. Eller i alla fall tror sig ha en chans. Gloria Swansons Norma Desmond i ”Sunset Boulevard” är en annan klassiker på samma tema.

Det är lätt att känna sympati för Randy. En rätt vanlig människa trots sin ovanliga showbiz, som varit oförmögen att förstå värdet av att hålla kontakten och lära känna sin nu nästan vuxna dotter. Men som kommer till insikt efter en första påminnelse om verklig dödlighet i form av en hjärtattack. I takt med den växande medkänslan för huvudrollen, växlar oron för den annalkande katastrofen upp.

Han är på väg utför yrkesmässigt och tvungen att förödmjuka sig till diversearbete, och gör det utan några större åthävor. Parallellt med drömmen om att återvända till wrestlingens scenljus, formar sig en bräcklig dröm om att återvinna dotterns förtroende, hitta kärlek på nytt, kanske hos den strippa han träffar med parallellt livsöde, och att lära sig leva med ett vanligt kneg, som vem som helst. Bakom det allmänt sunkiga livet och fasaden av ett slags artisteri som bygger på muskler och stora kroppar som ingen tar på riktigt allvar, lär vi känna en hyggligt godmodig, varmhjärtad man som verkar vilja väl.

Det är en rätt alldaglig historia. De flesta av oss känner eller har känt någon som varit på fallrepet och inför det slutliga avgörandet fått chansen att vända allt. Den avgörande skillnaden mellan liv och död. Alla är födda med en fri vilja och man kan alltid förändras och välja det rätta? Eller så är vi predestinerade enligt samma inneboende logik som tvingar människor till att upprepa sina misstag: av samma anledning som det blev fel första gången, blir det fel även denna sista gång. Randy får i alla fall på allvar chansen att ställa till rätta.

En bit in i filmen frågar man sig hur givande den egentligen är. Vad tillför det här mitt liv? Åtminstone underhållningsmässigt för stunden? I slutscenen som bör ha sin givna plats i filmhistorien, får vi en sista, avgörande insikt i huvudrollens karaktär. Och den insikten dröjer sig kvar.

Inte många regissörer förmår berätta en så avskalad och enkel historia och ändå behålla intresset hos publiken. Vardagliga slitna miljöer i ett snögrått New Jersey, inget storslaget eller extravagant foto. Musikspåret är praktiskt taget obefintligt och manifesterar sig bara i naturliga inslag i form av bilstereo och musik på barer. Med undantag för Bruce Springsteens specialkomponerade ”The Wrestler” som spelas samtidigt som eftertexterna rullar. I själva verket knappt några ljudeffekter alls, bortsett från hjärtattackens högfrekventa varningssignal och wrestling-publikens jubel när Randy kliver in på sitt första arbetspass på delikattesshörnans scen i livsmedelsbutiken.

Att huvudrollsinnehvarens Mickey Rourkes historia i mycket sammanfaller med Randys, är ett slags signum för klassiska milstolpar i filmkonsten där verklighet och fiktion hamnar så kusligt nära varandra att det verkar vara meningen att det skulle bli så.