Det började med Disco Machine Gun

Att på allvar ge sig i kast med en samlingsskiva är verkligen att ge sig i någon annans våld. Oftast handlar det om ett skivbolag som vill pressa ut ännu lite mer pengar ur en artist eller grupp och samla de bästa låtarna ur en produktion som måste spänna över mer än… tja, låt oss säga tre skivor. Ofta handlar det om en producent som tycker att han har en otroligt bra samling låtar att dela med sig av, sammanfogade i en otroligt bra ordning. Någon enstaka gång kan det bli riktigt bra.

Jag erkänner! Min faiblesse för listor är nördish, mycket! Det var någon gång i slutet av 90-talet som jag på min musiklista antecknade Lo Fidelity Allstars låt Machine Gun Disco. Svängigt. Fast man har ju en del annat att pyssla med också här i livet. Så ungefär 11-13 år senare kändes det som att det var dags att kolla upp låten och gruppen.

Det ledde mig in på skivbolaget Skints samling 15 som de gav ut 2010.

Våga gå djupt in!
Min bror anklagade mig redan in unga år för att gå in för grundligt i olika musikgruppers produktion. Den gången handlade det om TC Matic som jag köpte upp alla skivor av som jag kom åt. På sätt och vis kan jag ge honom rätt i det, särskilt när man är ung. Djupdykningar är på bekostnad av att vidga blicken och hitta nya stilar.

Å andra sidan har man ju ett helt liv på sig att upptäcka. Jag har iallafall hållit fast vid den stilen. Och om en samlingsskiva kommer i min väg och det finns mer än en artist eller grupp på den som jag kan referera till, ja då är det inte mycket som kan hindra mig från att lyssna igenom hela. Även om det bitvis kan vara jobbigt. Man måste våga ta sig tid.

En ren källåder
Ibland blir man också rikligt belönad. Ett exempel på det för min egen del är gruppen Airs samling Deck – en fantastisk samling där urvalet har rötterna djupt i det bästa 60- och 70-talet kunde erbjuda. Gillar man Air får man på köpet en förståelse för vad som inspirerat till deras egen musik.

Redan efter några låtar kommer insikten om att det inte är något mindre än en ren källåder. Sedan är det bara att vaska ur den ena favoriten efter den andra från både tidigare kända och okända artister. Kända: David Bowie, Beck, Beastie Boys, Cure, Kraftwerk, Brian Eno, Lou Reed, Etienne de Crecy etc. etc. Okända: André Previn, Michel Polnareff, Funk Factory, Harry Nilsson…

Och efter det kollar man upp vilken skiva låtarna finns på för att lyssna igenom dem och upptäcka vidare. Där har man några månaders spännande utgrävningar i musikgrottorna framför sig.

Plötsligt är han där: Lucky Jim!
Skivbolaget Skints samling 15 är också en källåder, fast av en annan typ. Här har de samlat 15 år av sin utgivning. Förutom Lo Fidelityallstars kunde jag referera till Fat Boy Slim såklart, men inte så mycket mer egentligen. Möjligen Req. Men ändå värt att göra en djupdykning i. Och belöningen lät inte vänta på sig.

Under en av de där makalöst trista livsmedelsinköpen på Coop Forum i Linköping där mat ska handlas för en vecka framåt, ungefär då det var dags att langa upp sju liter mjölk, strömmar plötsligt Lucky Jims melankoliska folkrock helt överraskande ur hörlurarna.

En del musik som man lyssnar på i hörlurar när man rör sig fritt och ledigt på allmänna platser, förmår på något märkligt skapa mening åt allt runt omkring en. Lucky Jims låtar är sådana. Gripande vackert och en helt ny musikalisk bekantskap att upptäcka. Som dessutom inte verkar vara signad?

Neil Young, Leonard Cohen och en massa annat i en märklig blandning som uttrycker stor integritet. Publikfriande och minimalistiskt samtidigt. Helt obegripligt att en och samma artist kan ha så många uttryck. Det här är väl ungefär så långt från den brittiska dansscenen som Fatboy Slim stod för, som man kan komma? Hur gick det där till egentligen?

Äntligen en värdig arvtagare till den brittiska synthpopen
Nästa fascinerande upptäckt är The Mirrors. För min del var det riktigt länge sedan nyproducerad synthpop kändes så fräsch och befriad från gammal ballast. Visst finns referenserna från 80-talet där, men det är gjort med en egen vilja som är helt oantastlig. Har man den minsta förkärlek för den här genren finns det alla möjligheter i världen att gå in i en nyförälskelse som inte ligger tonårens idoldyrkan långt efter.

Och så där fortsätter det. Det här är tre skivor skivor som uttrycker ett skivbolags äkta kärlek till nyskapande populärmusik som ligger precis i kanten till det kommersiellt gångbara.

Det går att identifiera två inriktningar.

Musik som passar på vilken klubb som helst:
Goose
Gutterpump
Fatboy Slim såklart
Kidda
Midfield General
Cut La Roc

Genrelös Alternativ-musik:
Lo Fidelity Allstars
FC Kahuna
Lucky Jim
Ralfe Band
Kurt Wagner
Linda Lewis
Space Raiders

Det är gjort med en bredd så att man tappar andan. Well, gillar du den här inriktningen är det bara att börja gräva!