Svartvita minnen

Omslaget till Svartvita bilder.

Omslaget till Svartvita bilder, effektfullt slitet med syragröna fläckar som frätit ner det gamla fotot. Antagligen oavsiktligt...

Sverige är ett land vars invånare helt nyligen tog klivet upp ur jordbrukets leråkrar, lämnade dynghögen ryggen och lät maskinerna ta över hanteringen av de råmande korna. Flyttlasspolitiken, det vill säga att politikerna uppmuntrade ”arbetskraften” att lämna landsbygden och flytta in till städerna där jobben fanns, gjorde sitt genombrott på 1960-talet.

En fin beskrivning för barn av det finns i Jan Lööfs bilderbok ”Tomten berättar” från 1995, där Tomten på sin vandring mot Nordpolen – Noaks ark som han jobbade på från början hade äntligen strandat och han blev arbetslös – hamnar i avfolkningsbygd och följer med flyttlasset mot storstaden. Väl där hittar han till slut på ålderns höst sin fristad i en lägenhet inneboende hos en man och hans hund, med eget utrymme under diskbänken.

Bodil Malmstens ”Svartvita bilder” tar sin början i barndomens Östersund och landar i det anonyma storstadslivet i Stockholm. Det är underhållande läsning. Läsaren får träffa människospillror som kommer i hennes väg och där finns hela tiden en ödmjukhet inför deras ofta ömkliga tillkortakommanden. Och ett lätt stråk av varm humor.

Det finns ett anslag från den här tiden på 1980-talet som ”Svartvita bilder” bär tydliga drag av. En kvardröjande rest av 70-talets socialrealism, undertryckt ångest inför den annalkande moderna tidens verkliga alienation, svart humor, vardagsscener skruvade några varv. Jag kommer att tänka på Olle Ångest som inte hade det så jävla kul heller. Bodil Malmsten är barnbarn till möbelikonen Carl Malmsten, vilket hon också skriver om i boken. Antagligen inget släktskap alls med Yngwie Malmsteen.