Epmd.. def jam.. blazin..

Excuse me! I’m tryin to earn a mere buck or two
Yo my name’s e-dub, so who the fuck are you?
I’m lockin it down now, and that’s that
I’m the bigga nigga, supreme vigor figure with cap
Hold your gat, I can’t control the sound
If the beat grabs you up, then hold yourself down
Captivates, give it raw to the kick and snare
Like uhh-huh.. yeah yeah.”

Right Now – EPMD (Out of Business)

Den värld Eric Sermon, Parrish Smith och grabbarna i EPMD rappar om är antagligen så långt man kan komma från vit medelklass i Sverige. Ändå är det så bra gjort att känslan av livet i krigszonerna på gatorna i det fantastiska USA når ända fram.

Kanske var det just kontrasten till den trygga tillvaron som en gång lockade in mig på hip-hop-spåret? Det började förstås med Yo! Bum Rush the Show med Public Enemy i slutet av 80-talet.  Förresten på samma legendariska Def Jam som EPMD. Det var på vinyltiden och skivan ligger fortfarande i skivsamlingen och väntar på att väckas till liv.

Det var känslan av en rå, urban gatuvärld direkt förmedlad utan några hänsyn till marknadens krav på tillgänlighet eller politisk korrekthet. En, åtminstone för Public Enemys del, politiskt medveten revolt mot rådande vita samhällsstruktur. Men det var också energin som åtminstone för mig kännetecknar all bra musik… eller kanske framför allt den som ledde till vill-höra-mer-impulsen. Det är våldsfixerat, drogförhärligande, många gånger kvinnofientligt och inte särskilt tillrättalagt.

Se även: Spotify: spotify:track:7kor3KVWmv0Q2yOW0YIJ4v