Du levande döda

Eländes elände. Eller dystopi som filmkonst. Regissören Roy Anderssons ”Du levande” som hade premiär 2007 är en riktig feel-bad-film. Vore det inte för den ständigt närvarande humoristiska undertonen vore det antagligen fullständigt outhärdligt.

Eller för bildkompositionerna. Eller för motbilden till alla skenframställningar av lyckliga människor på 2000-talet.

Direkt i filmens första scen känner man igen stilen från ”Sånger från andra våningen”, ”Härlig är jorden” (bidraget till filmstafetten ”90 minuter 90-tal) och den av Landstinget i Stockholm beställda och för evigt förknippade refuseringen av Aids-filmen. Huvudpersonen är sorglig för att inte säga patetisk, överviktig ser rätt in i kameran och beklagar sin lott i världen. Iscensättningen är hårt stiliserad och lätt surrealistisk, bildkompositionen nästan klaustrofobiskt exakt med ett djup som ofta rymmer upp till tre parallella handlingsplan.

En förhastad första slutsats är att Roy Andersson upprepat greppet från ”Sånger…” men att det här måste handla om ett hastverk eftersom den förra filmen tog fyra år att göra. Eller 30 år om man räknar från den förra långflmen, Gilliap. Visst är filmen en rätt tydlig upprepning av ett koncept. Och nog kan man starkt ifrågasätta på vilket sätt den förbättrar ditt och mitt liv. Man kan förresten undra om Cures musik gjort fansen lyckligare. Eller Goethes Werther med för den delen, fast där lär författaren åtminstone haft ambitionen att bättra på sin världsförbättrarstatus: ”Sei ein Mann und folge ihm nicht nach”.

Å andra sidan, ett hemma-hos-inredningsreportag i dagstidningens bostadsbilaga är direkt kränkande och fan i mig ingen upplyftande läsning. Och sådant material finns det ju rätt gott om, så ”Du levande” bidrar antagligen en välbehövlig balans. Utan att på något sätt vilja rättfärdiga det märkliga behovet i vårt land av ”stor framgångsrik manlig filmskapare” – en ”gigant” – måste man nog ändå sortera in Roy Andersson i det exklusiva facket av filmskapare som lyckas producera säregna verk i filmkonstens märkliga gränsland mellan kommersialism och allkonstverk. I det sammanhanget kan man inte låta bli att nämna reklamfilmerna. Att erbjuda en så tydlig motbild till vår tids konsumtionssamhälle, eller spegelbild om man så vill, och samtidigt sälja in det som just smörjmedel till samma maskineri är ingen dålig bedrift.

Det finns trots allt strimmor av hopp i ”Du levande”. Människorna fortsätter trots allt att leva sina vissna liv fastän det borde ligga nära tillhands att avsluta dem för gott. Och de verkar åtminstone försöka bry sig om varandra. Matthandlaren som har en dag när allt går snett ångrar att han kallade sin fru lärarinnan för ”subba” och hon verkar gråtande inför sin skolklass ångra att hon kallade honom för ”strutt”. Och pappan herr Framgångsrik Akademiker mjuknar och är beredd att låna sitt barn pengar ännu en gång. Mannen som var otrevlig mot frisören och som straff fick en flera centimeter bred mittbena avrakad rätt över huvudet, försonades tydligen till slut utan att behöva hjälp av tillkallad ordningsmakt.

Vid ett tillfälle stundar det till och med bröllop då den unga tjejen fått sin drömprins rockgitarristen. Människor samlas utanför lägenhetens fönster – som verkar glida fram likt ett tåg igenom stadslandskapet (fast visst finns den scenen i en annan euorpeisk film från de senaste tio åren?) – spelar musik och jublar. Så kan det vara när människor tillsammans manifesterar sin glädje och livsvilja. Fast tyvärr var det bara en dröm.

En dröm var det också när byggjobbaren hamnade på släktkalas utan att känna någon och fick för sig att göra duktricket eftersom han trodde att det var han som drog ner stämningen. Tricket fungerade inte och den över 200 år gamla släktservicen gick i sönder. Grov oaktsamhet mot annans egendom, ett i sanning grovt brott. Mannen hamnar inför rätta och blir dömd av nämndemän som dricker öl samtidigt som de lyssnar till vittnesmålen. Han slutar i elektriska stolen, en straffmetod som ännu i modern tid tyvärr inte är enbart en mardröm.

Kan det bli värre? Jajjamen, i ännu en skrämmande exakt bildkomposition får man i slutscenen en tydlig känsla av att en högre makt är på god väg att göra slut på hela skiten. Trots allt lite synd för där nere i den gråa, hopplösa staden med de vilsna sorgliga människorna finns ändå något slags… liv.