Granne med ett pappersbruk

Mamma är född i Smedjebacken i Dalarna och pappa i Hörby i Skåne. Själv bor jag och min familj i Linköping och det är väl nästan exakt mitt emellan, möjligen lite längre österut. Fast jag tillbringade mina första tolv levnadsår i Roslagen. Roslagen ja…  förknippar själv namnet med krumma, vindpinade tallar, klippor ut mot Ålands hav och det Albert Engström kallade för ”linjen”, alltså horisonten.  Och så det där väldigt speciella, klara, nästan kalla ljuset.

Men Hallstavik där jag växte upp på 70-talet är en bruksort inbäddad i barrskog och för tankarna snarare mot Norrland. Holmens pappersbruk satte sin prägel på hela samhället och de flesta som bodde där, och gör väl så fortfarande.

Även det biologiska livet som omgav samhället påverkades i hög utsträckning. Klorblekning användes på den tiden på bruket. Konstaterade, vanliga effekter på fisk: störd fortplantningsförmåga, nedsatt immunförsvar, skador på fenor och gravar förändringar i skelett, tillväxtstörningar, ökad dödlighet. Om det står att läsa i rapporten ”Effekter av miljögifter på däggdjur, fåglar och fiskar i akvatiska miljöer” från Naturvårdsverket. Bland annat refereras till Norrsundets sulfatmassafabrik som även den ligger i norra Uppland.

”Sammantaget visade alltså fältundersökningarna i recipienten för denna massafabrik allvarliga effekter på fisk från subcellulär nivå till populations- och samhällsnivå. De påvisade effekterna var också dosberoende med de flesta och kraftigaste effekterna i närområdet 2-5 km från utsläppet. Många av effekterna kunde påvisas upp till 8-10 km från fabriken, där avloppsvattnet hade en utspädning på mer än 1100 ggr. Exakt vilken eller vilka kemiska substans (er) i klorblekeriavloppsvattnet som orsakade effekterna kunde aldrig kartläggas.”  (Källa: ”Effekter av miljögifter på däggdjur, fåglar och fiskar i akvatiska miljöer”, rapport 5908, december 2008, Naturvårdsverket).

Praktiskt taget alla grannar hade någon koppling till pappersbruket. Dagarna i ända rykte det ur skorstenarna och det låg alltid synligt i fonden. Luktade gjorde det också, fast det var inget man vanligtvis tänkte på. En frisk doft av sulfit som genomsyrade det mesta. Tillsammans med blandningen av diesel och timmer från de tungt lastade timmerbilarna som ständigt for igenom samhället med gnisslande bromsar. Vägarna kantades av bark som lossnat från stockarna.

I Hallstaviks centrum intog Folkets hus en dominerande position. En typisk 70-talsbyggnad stilenligt målad i sosse-rött. Ett minikulturhus med bibliotek, biograf och restaurang Källan. Strax intill låg Ica och  Konsum och mitt emellan dem någon märklig slags inhägnad med bänkar permanent uppbokade av a-lagarna. Ser i stort sett likadant ut i dag. Fast a-lagarna är väl utbytta antar jag.

Pappersbruket med alla sina vindlande skorstensgångar, magasinsbyggnader och den enorma timmerhanteringen fascinerade mig oerhört. Det var som en stor gåtfull maskin eller organism som levde dygnet runt, året runt, möjligen med undantag för sparlåga under industrisemesterveckorna i juli.

Hela samhället kretsade kring fabriken. På vinterkvällarna när vi grabbar åkte snowracer lyste ångan från papperstillverkningen upp himlen ovanför våra huvuden, färgad orange av belysningen från industriområdet. Jag brukade låta blicken följa rökens böljande färd bort från industrisamhället, alltmer förtunnad och osynlig i mörket.

Eller en sommardag när hela samhället plötsligt kryllade av främmande människor i blå rockar. Asiatiska besättningsmän från något av de lastfartyg som med jämna mellanrum ankrade upp som klippte gräs i folks trädgårdar eller tog andra tillfälliga påhugg.

Skärsta där jag och min familj bodde ligger mitt emot pappersbruket och på andra sidan Edeboviken. Jag minns aldrig att någon av kompisarna beklagade sig över att man inte kunde bada i vattnet på somrarna. Det var ingen som ens skulle komma på idén, det hade ju alltid varit på det viset, fullt naturligt. Visst kunde vattenytan vissa dagar med vackert väder vara förrädiskt blå, men under den spegeln dolde sig gråjolmigt, bubblande vatten med flytande klumpar. Alldeles under vattenytan lurade också tunga ”dykare”, timmerstockar på drift som förstås kunde vara farliga att köra in i med den lilla familjesegelbåten.

Att åka med båt från skärgården in i Edeboviken mot hemmahamnen i Tulka strax norr om Hallstavik, var som en färd mot industrins Hades. I samma ögonblick som seglen hade halats och utombordaren dragits igång var det som om livet runt omkring oss upphörde. Ljudet från vinden och vågorna överröstades av utombordarens monotona surrande och kvar fanns utsikten över vikens öde stränder.

Första landmärket var barktippen som nästan alltid rykte och där eldar ibland blossade upp okontrollerat. Brandkåren gjorde spontana och slentrianmässiga utryckningar. Därefter de enorma högspänningsledningarna tvärs över viken. Ju närmare Hallstavik vi kom, desto gråare blev det orörliga vattnet som nästan tycktes ha förlorat sina naturliga egenskaper.

Några kilometer från villaområdet där vi bodde fanns också ett system av konstgjorda sjöar – Enesjöarna. Antagligen någon slags hantering av överblivet vatten från processindustrin som pumpades upp dit i rör och skulle förvaras. Eller gömmas undan.

Egentligen har jag svårt att förstå att en etablering av det slag som Holmens bruk utgjorde och fortfarande utgör, tilläts smutsa ner och antagligen förgifta miljön på det sättet. Hade det offentliga absolut inget att säga till om i sammanhanget? Kommunen? Länsstyrelsen? Var man helt i händerna på kommunens största arbetsgivare och såg mellan fingrarna på förstörelsen?

Sannolikt var den allmänna medvetandenivån om vilken negativ miljöpåverkan den typen av verksamhet utgör, lägre då än nu. Åtminstone vill jag hoppas det. Man hade inte koll på, eller ville inte ha koll på skadeverkningarna. Holmens bruk i Hallstavik etablerades dessutom i början av 1900-talet och växte successivt under decennierna och på den tiden lär inte miljöhänsyn ha varit på agendan överhuvudtaget.

”Lokalt och regionalt i närheten av tidigare stora punktutsläpp innehåller dock marken och bottensedimenten höga halter av metaller som kan frigöras och spridas vidare i vattenmiljön.”

Hundra år av kontaminering av mark och vatten runt pappersbruket – så ser mitt Heimat ut. En dag kanske samhället orkar och vågar sätta spaden i marken för att börja arbetet med att kartlägga skadegörelsen och dess effekter.