Att sortera strumpor

Av totalt 41 strumpor ingår 34 i par. Om jag inte är helt ute och cyklar utgör paren ungefär 83 procent av strumpbeståndet. Alltså är det 17 procent som blir över. Och nu diskuterar jag bara tvättade strumpor, för enkelhetens skull.

Lite bakgrundsfakta först. Jag är en strumpornas analfabet. Jag har aldrig gått in för att utveckla känslan för färg och form när det gäller de kläder som sitter närmast kroppen och längst ner. Med skor är det en helt annan sak. Skor är en krävande skärningspunkt mellan krav på attityd och komfort.

När det kommer till strumpor köper jag i stort sett alla mina par på varuhus och nästan uteslutande svart färg. Typen ankellånga med randigt mönster. Det har jag gjort i stort sett sedan slutet av högstadiet och början på gymnasietiden vid mitten av 80-talet när beslutet stod fast att aldrig ha vita tubsockor till något annat än möjligen något slags sportaktiviteter. Modet på den tiden föreskrev dessutom byxor som skulle vara rätt korta i benen och det såg ju bara för illa ut. Så svarta, ankellånga strumpor.

Problemet är bara att strumporna med tiden får olika svarta nyanser efter ett antal tvättar. Modeller skriftar också något från år till år, till exempel ränderna och längderna. Av någon för mig själv outredd anledning är det rätt viktigt att de par jag har på mig ser någorlunda lika ut. Skulle tro att det handlar om att knarka trygghet. Därför lägger jag ungefär 20 minuter varje vecka på att para ihop nytvättade strumpr. För några år sedan la jag ner ännu mer tid och såg till att sortera dem i bra ljus så att de skulle se absolut lika ut. Nu har jag släppt lite på det där, men fortfarande så måste varje strumpa passera en kontrollinstans.

En del av strumporna avviker helt enkelt för mycket och hamnar i udda-högen. Räknade precis ihop och då visar det sig alltså att 83 procent av de tvättade strumporna ingår i ett matchande parförhållande.

När jag sitter där  och sorterar brukar jag tänka på att det kanske vore klokt att helt enkelt sluta med det och göra något roligare. Bara rulla ihop dem, vika resåret över rullen och göra en sådan där ordningssam liten strumpboll. Brukar tänka att det handlar om någon slags segregation, att det vore enklare för alla inblandade om de udda också fick vara med på fötterna i vardagen. Jag menar, vem fan mer än jag själv skulle bry sig? Fast det är lite otäckt ändå, att släppa det där kontrollbehovet och trygghetskänslan.

I villaområdet där jag och min familj bor är det väldigt  segregerat. Vit välbärgad medelklass och uppåt så långt ögat når. Är väl egentligen ingens fel, vi har helt enkelt gyttrat ihop oss här. Men för några månader sedan flyttade en familj med invandrarbakgrund in i en av de extra stora villorna snett över gatan. Märks det någon skillnad? Nej egentligen inte mer än att man på gatan ibland hör något annat än den lokala dialekten och det lokala språket. Ger lite variation och åtminstone vi här hemma slappnar av lite. Undrar vad dagens  modeexperter säger… Är det ok att ha udda srumpor om man gör det på det där självsäkra individualistiska sättet?