The Road to the War Against Terrorism

the_road_to_guantanamoEn del filmer lyckas med konststycket att få en förbannad, knyta näven i fickan och indignerat, mellan sammanbitna tänder mumla ”Idioter!”. Michael Moores ”Bowling for Columbine” är en av dem där fakta och förhållanden staplas på varandra och tydligt visar att något är alldeles åt helvete. I det fallet det enkla förhållandet att tillgång på vapen får förödande och tragiska konsekvenser. Dramadokumentären ”The Road to Guantanamo” fungerar på samma sätt.

Fyra killar i tjugoårsåldern från Tipton i England åker till Pakistan för att en av dem ska gifta sig med en pakistansk kvinna. De har alla invandrarbakgrund. Väl i Pakistan kommer de på den kanske inte så lysande idén att de ska åka till Afghanistan, kanske för att hjälpa till på plats där det utspelar sig ett krig. Eller för att det arrangeras billiga bussresor dit, eller för att de är sugna på något spännande. Eller möjligen en kombination av alltihop.

Visst, det är en svag länk. Varför bege sig till en krigshärd? Hade de verkligen ingen som helst koll på läget? Å andra sidan, tro mig, män i den åldern kan få för sig att göra rätt irrationella saker…

Storyn berättas i ett snabbt och effektivt tempo. De hamnar i Kabul, USA anfaller, de är på fel sida bland beväpnade män, situationen blir kaotisk. Snart blir de tillfångatagna av amerikanska soldater och resan tar en för dem oväntad vändning till Guantanamo på Kuba. Men inte för oss, det framgår ju redan av filmtiteln, visst?

Två av dem försvinner på vägen och de amerikanska soldaterna behandlar ”The Tipton Three” som djur. Målet är att de ska erkänna att de var inblandade i terrorattentatet 11 september. De är brittiska medborgare vilket inte direkt är någon fördel i det läget. Alla idéer om Genévekonventionen och rättssäkerhet verkar helt sakna betydelse.  I två år satt de fängslade under orimliga förhållanden utan rättegång för att sedan släppas utan förklaring eller kompensation.

Vad kan man dra för slutsatser?

Ett: USA, tyvärr som alla andra stormakter, kan helt oförblommerat och tveklöst ta till totalitära, odemokratiska och inhumana metoder då ändamålen enligt statsmakten helgar medlen. Att hålla drygt tvåhundra människor inspärrade flera år utan rättslig prövning under odrägliga förhållanden är inga problem.

Två: attentaten 11 september utlöste USA:s krigsförklaring mot terrorism, och därmed en våldsspiral som vi lever med än idag. Även i det avlägsna hörnet Sverige där självmordsbombaren Taimour Abdulwahab har stressat upp medborgarna bara några månader efter att Sverigedemokraterna kvalade in i Riksdagen. Eller där en muslim som knäböjer i en galleria i Norrköping för att be utlöser ”smärre kalabalik” varvid väktare och polis tillkallas.

För underrättelsetjänsten i USA handlade det om att hitta de skyldiga bakom 11 september, no matter what.

Tre: Attacken 11 september mot ekonomiska och politiska centrum i USA krävde oskyldiga människors liv vilket inte kan rättfärdigas på något sätt. Men det kan inte heller USA:s upprepade interventioner på olika håll i världen där långt fler människors liv har offrats: Vietnam, Korea, Nicaragua, Irak, Afghanistan…

Så vad landar vi i? Fakta är iallafall att Guantanamobasen existerar än idag. Där hålls fångar i förvar, torteras utan svar på vad de anklagas för och utan någon som helst rättslig prövning. Det är inget annat än en skamfläck för USA. Det visar också att det rör sig om en stormakt som inte har tiden framför sig och där oupplysta krafter har övertaget.”Yes we can!” förändra den här nationen till något som förbättrar inte bara för sina egna medborgare utan kan göra gott även för andra?

Det är nu två år sedan Barack Obama tillträdde som president med löfte om att stänga Guantanamo. Det verkar som om de inte kunde trots allt.

Regi: Michael Winterbottom.